Fotograf: Kjell B Persson, http://kjellbpersson.com
BO HOLMBERG TALADE OM DÖDEN...
Dagen före stiftelsen Anna Lindhs Minnesfond skulle dela ut stipendiet till Mohamed Nasheed, Maldivernas president, den 16 juni, 2009 träffade jag Bo Holmberg för att prata om hans förhållande till döden, till ett pågående bokprojekt.
Jag hade förberett Bo, eller Bosse som han sa att jag skulle kalla honom, ett halvår med att få komma och intervjua honom till min bok Epilog som jag håller på med. Till slut hade han fått tillräckligt förtroende för mig så jag var välkommen till Stockholm.
Det var en nervös man som öppnade dörren med ett leende.
– Välkommen.
Vi satt i hans kök på Södermalm i Stockholm med varsin kopp kaffe framför oss och en kanelbulle. Men han smakade varken på kaffet eller bullen.
Han led av sorg, av abstinens och av dåligt samvete för sönerna. Men han talade öppenhjärtligt om hur han såg på livet med Anna, livet efter Annas bortgång och på döden.
– Det var ju inte så farligt det här.
– Nej, jag är ganska snäll, sa jag.
Efter två timmar kom fotografen Kjell B Persson för att ta några bilder. Efter det bjöd Bosse mig på lunch på Melanders Fisk på Söderhallarna. Mitt i sorgen var det en fin stund, ett fint samtal. Kanske var det ett av hans sista möten med en journalist.
Utdrag ur kommande boken Epilog av Anna Demert
”Det där med sorgen är lite svårt”… Jag kan inte säga att min relation till döden eller mina tankar kring den har förändrats sedan Anna dog. Men jag vet att man inte kan ta för givet att den kommer när man blir gammal. Döden kan komma när som helst. Det har jag lärt mig. Och jag har också lärt mig att försöka hantera det här med sorgen.
Det där med sorgen är lite svårt. Först kommer en fas av ”äh, det kan inte vara möjligt”. Sedan en fas av ”jo, det har hänt”. Sedan kommer en fas då man ska ha distans till det hela, leva med det. Från chockfasen minns jag nästan ingenting. Accepterandefasen är väl jobbigast, att det faktiskt har hänt. I mitt fall blev det så att jag nästan inte fick ha någon privat sorg. Det var så mycket offentligt runt omkring och har varit nästan hela tiden. Jag ser bara då jag går upp till graven på Katarina kyrka – graven ligger väldigt fint bredvid en vacker lind, lite avskilt ner mot grinden – varje gång jag går dit är det någon som ska stanna och prata och fråga hur jag känner mig. I all välmening naturligtvis, men nu gör jag så att jag sätter mig på en bänk hundra meter därifrån så att jag får vara för mig själv.
Vi pratar väldigt lite om Anna och det som hände, jag och killarna. Det är för känsligt. Jag minns att jag sa till David på hans studentdag – han fick fantastiska betyg – att nu skulle mamma vara väldigt stolt. ”Jag har tänkt på mamma hela dagen”, sa han. Han är lite härlig, David, för han kan säga att ”jag tror att mamma är med” och ”när jag levt mitt liv här så ska jag träffa mamma”.
Jag kan inte påstå att jag är rädd för döden, när livet är slut, är det slut. Då blir det svart. Fast det låter ju lite tråkigt förstås. Jag tror att det är en konst det där hur man ska hantera döden. Både ens egen och då någon i ens närhet går bort.
Det är svårt att ge råd och tips till andra, både kring det här och om det händer en tragedi i en familj. Man kan inte ge råd, men man kan delge andra hur man själv har upplevt saker. Att man inte är ensam i situationen. Det märkte jag då Anna gick bort. Min brors fru gick bort strax efter. Hon hade varit sjuk en längre tid i cancer så vi hade lite utbyte av våra erfarenheter och vad vi kände, min bror och jag. Han kunde berätta hur han upplevde det, vad han gjorde, och han stöttade mig. Och tvärtom. Han var förberedd en längre tid på att hans hustru skulle gå bort men själv åkte jag rakt ner!
Vi hade ett sådant aktivt liv, jag och Anna. Det blev ett väldigt avbräck när Anna gick bort. Jag har inte orkat hålla uppe det sociala livet. När det händer något sådant här, får man lite ångest och vill vara lite för sig själv. Nu är jag väl på väg tillbaka och orkar lite mer.
Copyright Anna Demert 2010
