När döden blir starkare än livet

 Så har det hänt igen. Fyra dagar efter nyår. Igår valde en 20-årig ung man att ta sitt liv genom att hänga sig. Livet är inte lätt. Inte för någon. Iallafall inte för de flesta. Men det ok ändå...

Jag minns när Ma Oftedal berättade i min bok Epilog, att när någon väljer steget mot "döden" så är det svårt att ändra på den tanken. Alla drabbade omkring kämpar och försöker och kanske det känns bra, som om det vänt. Men "döden" pockar på uppmärksamhet.

Men vi måste ändå komma ihåg alla, att stötta, att försöka se människor omkring oss som mår dåligt. Och att påminna oss om alla hjälplinjer som finns att ringa om man har svårt att berätta hur man känner sig för de närmsta. 

Här också en dikt att vila i som min far har skrivit och som finns på hans blogg:
http://stefandemert.blogspot.com/2020/05/den-eviga-dagen.html

DEN EVIGA DAGEN

Döden går på ängen med alla sina barn.

Det är den första dagen och den sista.

Han leder dem mot fallet, han leder dem mot kvarn,
han för dem mot förgängelse och kista.

Hans lie och hans kåpa betecknar undergång
för alla dem som sluter upp och följer.

Men den som ser hans ögon och den som hör hans sång
förstår att det är någonting han döljer…

För ängen står i blomma, som ängen alltid gjort,
och fjärilarna dansar genom säden.

Och hur än ögat söker finns ingen dödens port.

Den enda skuggan finns inunder träden.

Och flöden är en yngling, hans hår är blekt av ljus;
det böljar som en flod igenom världen.

Och sommarn leker blomning och skogen leker sus,
och Karon lägger nät i glitterfjärden,

Livet går på ängen med alla sina barn;
ifrån de allra minsta till de största

– och svalorna har kommit, och Karon vittjar garn.

Det är den sista dagen och den första.

Stefan Demert